Halli hallå igen kompisar,

Jag har nu packat ihop hela mitt rum i ett släp, städat, och gråtit typ 7 gånger bara idag. Ibland känns livet inte så party och tro mig när jag säger att jag hatar att gnälla för jag vet att mitt liv är inte så jävla illa heller. Men.

 

Efter att behöva flytta från sin säkerhet med skola och pojkvän och fina vänner, att ens farfar har hjärtsvikt och mormor har fått cancer och ska opereras, och nu ha en vardag i limbo där jag inte vet om jag kommer ha något jobb i höst/vinter så känns det som sagt inte så party. Och det suger att skriva om detta!! Jag vill bara säga att jag myser i regnet istället för att ligga i soffan i fosterställning och vänta på att min pojkvän ska komma hem. Jag vill säga att jag är taggad på min framtid, att det ska bli ett äventyr, men nu känns det som ett straff att få leva. Ett straff att få leva och se alla man älskar dö. Fy fan.

 

 

Fotocred till Simon