jag har sagt till mig själv länge, att det hade varit najs att ha en nära tjejkompis. jag har några stycken men inte som jag träffar så ofta, och ingen av oss är speciellt tjejiga. och det är väl kanske det jag är ute efter, en plats att få vara så tjejig som jag vill. fast jag vill inte vara tjejig för det är inte något jag är så intresserad av. så är det bara något jag fått för mig att jag måste tycka om för att jag råkar vara en tjej? detta är varför min hjärna känns som en nåldyna häften av tiden. jag vrider och vänder på mina önskningar och tankar tills de får vassa kanter och punkterar sitt rum. de sprider sig till magen, hjärtat och bröstet och sedan känns alls punkterat. inget funkar. blä.